4/03/2014

Att nå "normalvikt" är jobbigt. Man får finnar, mens och massa annan skit. Men det jobbigaste med att bli "normal" är att det inte är det minsta normalt. Plötsligt väger man mer än alla andra, tvingas äta mer än vad alla andra gör och man har både större lår, armar och mage än vad alla andra har. Man lär sig vad som är normalt mycket att äta och man äter så, men VARFÖR är det ingen annan som gör det? Tittar man på tallrikarna omkring sig så äter ju alla hälften av vad en själv gör. Och det är ingen människa i ens närhet som äter sex gånger om dagen. Hur blir man frisk från en ätstörning när det normala verkar vara det sjuka? Hur blir man frisk från en ätstörning i ett ätstört samhälle? När det normala inte ens är normalt längre? När undervikt är vanligare än normalvikt? Detta är nog det jobbigaste för mig. Inte själva maten, inte själva vikten i sig. Utan att ständigt jämföra och ifrågasätta.
Därför har jag nu bestämt mig för att strunta i hur alla andra ser ut och vad alla andra äter och börja tänka på mig själv istället. Var jag verkligen lycklig när jag vägde 36 kilo och hade dödsångest och inte ens vågade dricka vatten på McDonalds för att jag trodde att det skulle göra mig tjock? När jag grät av att se mat och höll andan i närheten av matos för det gjorde mig så extremt sugen? När jag inte kunde sova på flera dygn men inte vara helt vaken heller för all energi gick åt till att hålla mig vid liv? När jag tappade allt hår och hade världshistoriens sämsta andedräkt? När jag hade noll sexlust och killar var totalt ointressant för mig för det enda jag kunde tänka på var mat, kalorier och siffran på vågen? Var jag verkligen lycklig när jag låg inlagd på sjukhus i två månader? Nej, inte fan var jag lycklig. Och vill jag hamna på sjukhus igen? Nej, inte fan vill jag det. 
Så jag äter. Jag äter och jag går upp i vikt och jag blir större än alla mina vänner och jag får leva med det. För jag kan inte bli smal utan att bli sjuk igen. Så jag får helt enkelt vänja mig vid en helt (o)normal kropp som kanske inte är den tightaste men som faktiskt orkar bära mig. Jag har ju trots allt haft en sådan tur att jag fått ett par ben som kan ta mig dit jag vill, ett par händer som kan känna på saker, ett par bröst som egentligen bara är ett par fettklumpar men som ändå är jävligt nice att ha, en fitta som kan ligga, ett par ögon som kan se, ett par öron som kan höra och en mun som kan smaka. Och hur jävla fantastiskt är inte det? Min kropp är mitt redskap och inte någonting som är till för att tillfredsställa omvärlden. Så FUCK THIGH GAPS och synliga revben för från och med nu ska ÖL OCH KILLAR VARA THE CENTER OF THE UNIVERSE FÖR MIG!!!!

3/24/2014


Förra veckan gick jag förbi Jernvägshotellet (1),  hängde lite med Jakob och Daniella (2), och så kom det lite post (3).


3/09/2014

Sturkö


1 och 3: Molly.
2: Min virkning!
4: Soyghurt med hackade nötter och vindruvor. Blåbärssoppa.
5: Vårtecken.



6/06/2013

"Bara dårar rusar in" (Då kanske vi inte var dårar som rusade ut)

5/30/2013


I min dagbok skriver jag:

"Hans hjärta är ett skotthål, all kärlek jag häller i det rinner bara igenom".

Och mer har jag väl inte att säga för tillfället. Sommaren är snart här och syrenerna blommar och det finns så många jag önskar jag kunde få uppleva allt det fina med. Men som ni vet, människor lämnar och försvinner så fort och kvar står lilla jag och tänker att "Jaha? Var det inte mer än såhär?" och sen försöker jag fortsätta som vanligt fast det går ju inte riktigt det heller.. Känner mig mest trött hela tiden. Utmattad och trött. Vet inte om det är alla känslor som surrat i mig den senaste tiden eller min påtagliga pollenallergi, men just nu känner jag inte så mycket mer än utmattning och en stor jävla trötthet faktiskt.

Hoppas att Maj har behandlat er fint och att Juni behandlar er ännu finare! Puss!

1/31/2013


Hej från skolan! Idag är en sådan dag då jag går omkring med hjärtat långt upp i halsen och det känns som att jag när som helst kommer spy ut det. Och sen kommer det ligga där på klassrumsgolvet för alla att se och ta del av. En stor sörja av olyckligheter och trams. Hejdå!