10/16/2014

23:30 SNÅRSKOGEN INUTI.

VILL.
HITTA.
UT.

00:00 Tårar som en blåvals(stora, hulkande). Ett huvud lika tungt som en.

00.45 Konstaterar: Själen är kroppens fängelse, inte tvärt om.

01.03 Kanske är kärlek inget för mig. Kanske saknar jag helt enkelt förmågan. Som en defekt gen, eller nått sådant.

01.08 SKÄRP DIG NU LOVISA

10/15/2014

Jag är så trött. Sömnlöshetens förbannelse, antar jag. Istället för att sova om nätterna så ligger jag vaken med tankar som skenar likt skrämda rådjur. (Kan bara sova om det är med armar runt mig och andedräkt mot min hals)

För att inte tala om ångesten som flyttat in i mig igen. Den är konstant. Den sitter i bröstet, i huvudet, överallt. Får mig att inte vilja äta. Oftast kapitulerar jag inför maten, men inte utan ångest.

En tanke jag aldrig skulle våga tänka högt: Ibland önskar jag att någon i min närhet ska bli allvarligt sjuk, bara för att kunna legitimera min egen nedstämdhet.

Och det var det. 

10/14/2014


Hösten är här och jag märker att jag måste köpa ungefär hela min garderob ny efter viktuppgången sen förra hösten. Ett stycke finare klädd, men fattigare Lovis.

Löven faller och jag med dom. Orkar inte göra något för att hindra fallet. Det är så det blir varje höst. Sovtimmar: Alldeles för många. Man kan tycka att jag borde ha lärt mig att hantera höstdepressionen vid det här laget. Eftersom jag alltid, alltid åker på den. Eller att jag i alla fall borde ha lärt mig se varningstecken på att den är på väg. Men jag lär mig nog aldrig. Försöker i alla fall bota den genom att ta timslånga fikastunder med vänner, sova över så ofta jag kan med en mjuk pojkkropp och se till att vara i skolan varje dag. Det går. Jag överlever men inte mycket mer än så. Räknar i alla fall ner dagarna tills jag får åka till mitt älskade Göteborg igen, och denna gången i sällskap med han jag är kär i. Vi ska se the knife och göra allt det som jag gör bäst när jag är där (dvs äta och gå på museum). Det ska bli fint!


10/12/2014



Fyra små ögonblick stulna från min instagram. Den hittar ni här.

I. En som jag har gått och råkat bli kär i. Som det kan gå va? Men jag klagar inte, han gör mig happy. Dock så river det fortfarande i magen på mig när jag tänker på hur mycket jag nog har sårat och fortsätter såra andra människor(läs: en annan människa) i och med detta. Jag hoppas bara att det går över snart.. Rivet i min mage och i hens. Vill inte vara en människa som klampar fram hänsynslöst och utan att bry sig. Vill inte krossa under foten. För jag vet ju själv hur det känns att krossas under foten. Jaja. Ska försöka hålla huvudet högt och inte gå med blicken ner i marken mer, för inuti så känns det ju som att gå på moln för tillfället. Och jag ska försöka tänka att jag förtjänar att få ha kvar den känslan en stund. Att jag faktiskt är värd den. Även fast jag säkert inte är det.

II. Saknar Kent så jävla mycket. Dom är räddningen nu när vintern snart är här. Dom är i och för sig räddningen i varje årstid. 

III. Isola, min lilla lurviga kanin. Favoritmat: grönkål, banan och knäckebröd. Favoritsysselsättning: hoppa kring mina ben, slicka på mina fötter, bli klappad bakom öronen, gnaga sönder tapeter och lister, kissa i soffan och hitta på andra sätt att förstöra vårt hem på. Älskar henne ändå.

IV. Lite nyinköpta grejer. Bland annat en mysig tröja till hösten, ett par dyra men underbart sköna och fina hestravantar till vintern, en ny rulle film till min analoga systemkamera och två garnnystan till en filt som jag håller på att virka.

Puss!

10/09/2014

"Vi tycker inte likadant. Inte ens i små bagateller som sunt matförhållande. Men om du inbillar dig att jag ens är hälften så vacker som hon är så nöjer jag mig med det och döljer gärna hur petig jag är med maten. För jag är petig med maten. Och hon äter utan måtta, dissekerar maten mellan tänderna utan någon som helst elegans. 

Och ibland när jag sitter där med min symmetriskt upplagda hög av salladsblad på en i övrigt tom tallrik, så tänker jag att det är vårt förhållande hon så frenetiskt kämpar med att dissekera i sin käft.

Och kanske är du faktiskt, precis som hon anser, någonting som jag har stulit ur hennes ficka och girigt förvarat i min mun. 

Likt en hund som instinktivt skyddar sitt ben.

Och kanske finner du mig lika motbjudande som jag finner mig. 
Och även om jag inte säger emot när du talar om för mig att du älskar mig, så spelar det ingen roll om vi bygger vårt förhållande på sådana lögner (jag menar, det går ju knappast att älska någon som mig). 
Bara vi bygger och jag får spendera vintern med dig, 

för när det blir för kallt

är du som en brasa."

10/08/2014


Ibland kan jag inget annat än att sakna det.


Jag har tänkt ganska mycket den senaste tiden, på att sluta äta igen. Jag gillar inte min kropp som den är nu och jag gillar inte att aldrig känna mig duktig på någonting. Och var jag ändå inte väldigt duktig på att avstå från mat? Kände jag mig inte duktig när vågen visade ytterligare minus ett kilo? Jo, visst var jag duktig på sjukdomen. Var. 

Jag har börjat känna en sådan otrolig skam i att äta igen. Och den största skammen sitter i att jag inte kan sluta. Jag saknar att klara mig på 2 dl yoghurt om dagen. Jag saknar att stå emot hungern. Det fick mig att känna mig duktig. Överlägsen alla andra som "föll dit för frestelsen".

Nu känner jag istället ångest flera gånger om dagen för att jag äter. För att jag inte gör något åt det alldeles för höga(tycker jag) talet på vågen. Ångest över att han måste ta i en tjock Lovisa istället för i den vackra(i alla fall mer vacker än nu) och smala på bilden. För att jag ibland fortfarande kräks efter maten för att känna mig duktig igen. För att jag aldrig kommer bli lika vacker som henne.

Ångest över att inte vara tillräcklig.

Jag säger det inte högt men i tankarna smider jag planer på hur jag ska gå ner i vikt igen. Och det har jag väl gjort i flera månader nu. Det är så läskigt det där, hur man tror att allt är bra och utåt sett så är det ju det. Jag äter och jag väger som jag ska, men tankarna kring min kropp är lika sjuka som de var för nästan ett år sedan. Och jag kan inte se att det nånsin skulle ändras. Och jag är rädd. Rädd att dom är starkare än vad jag är. Rädd att dom aldrig kommer försvinna helt.

9/21/2014

Plus: Hösten som är på väg. Att vara kär i någon som är kär tillbaks. Soppor. Blåmärken. Sugmärken. Isola. Handkräm som doftar rosor. Andra dofter: regn mot asfalt, kall luft, tobak, marc jacobs, gamla böcker. Att somna och vakna ihop med någon.

Minus: Att vissa nätter inte somna och vakna ihop med någon. En förkylning som vägrar lämna kroppen. Skolångest. Matångest. All annan ångest.