1/26/2015


För några dagar sedan spenderade jag drygt två timmar på biblioteket. Solen sken och värmde skönt mot min kind och jag hade på mig min nya jumper för första gången. Tidigare under dagen hade jag fått reda på att jag hade kommit in på keramikkursen jag hade sökt så jag tänkte att jag skulle kika i lite böcker som handlade om just ämnet keramik. Världens bästa grej tycker jag. Väl på bibblan fastnade jag dock i en bok om blommor istället. Typiskt va. Blivit så himla intresserad av växtlighet den senaste tiden. Allt jag vill göra är att plantera blommor, kryddor och växter i fina krukor. Nästan hela mitt studiebidrag har faktiskt gått åt till just detta denna månaden. Gillar att se hur saker växer och förändras, lever för att sedan dö, blommar för att vissna. Allt det där. Och att ha något att ta hand om, se till. Trivs helt enkelt. 

Jag har funderat mycket på vad jag ska göra i sommar. Sökt sommarjobb hit och dit och förhoppningsvis(förmodligen) får jag jobb i städet på sjukhuset i år igen. Men jag vill ju hitta på något mer. Och allra helst något som bara är för mig. Eftersom det aldrig blev av att jag for iväg till Island och jobbade förra sommaren så hade jag tänkt att det skulle få bli i år istället, när jag kände mig lite säkrare och starkare i min sjukdom, med maten och sådär. Men sen, som ni vet, gick jag ju och blev kär och då kändes det plötsligt inte lika lockande att spendera hela sommaren utomlands. Inte utan honom.

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja gå någon kurs i ett ämne som jag tycker är skoj och sen blev jag tipsad om sommarkurserna på Capellagården(en skola på Öland som Carl Malmsten grundade) och det kändes bara så himla jävla rätt för mig. Så i kväll har jag suttit och skrivit ihop en ansökan om att få gå en veckas skrivarkurs på världens finaste idylliska lilla gård i Vickleby. Med Bob Hansson som kursledare dessutom!!

Och det bästa av allt, när jag läste lite mer om Capellagården så såg jag att dom dessutom har utbildningar där. Och jag fastnade för en särskild. Och jag vill verkligen, verkligen gå den om något år. Ekologisk trädgårdsodling.

1/15/2015


Joar @ Marinmuseum

Vilken ynnest, att jag råkade förälska mig i honom. Det måste väl ändå vara mitt bästa påhitt hittills i livet, tänker jag. Mitt bästa beslut. Det är nästan så jag blir avundsjuk på mig själv alltså (det är ok ifall ni blir det också).

1/13/2015

Vaknar strax efter lunch. J har redan gått hemifrån. Med sömniga ögon hasar jag mig ur sängen och upp för att koka lite tevatten. Sedan rotar jag fram en bok ur bokhyllan. Just kids. Har redan läst den en gång tidigare men vill minnas den som helt fantastisk så varför inte ta och läsa om den, tänker jag. Plötsligt blir klockan eftermiddag istället och jag sitter fortfarande kvar i soffan hemma hos J och har inte rört mig mer än för att plocka lite bland disken. Har bara läst, druckit te och tittat på Mad men. Är nog världsmästare på det där med att göra ingenting av mina dagar. Tänker att jag bidar min tid i väntan på bättre tider, men förstår bara inte när dem kommer. De skulle ju varit här för länge sen.

1/06/2015

Nu ska lagren tömmas
nu ska allting säljas ut

Och plötsligt går det inte längre att andas. Känslan av att det är jag eller sakerna runt omkring mig som måste bort, att något måste förändras. Jag rensar ut, andas ut. Med ett stort jävla kaos inuti går det inte att ha ens lite kaos utanpå, tänker jag och slänger bort kläderna som jag en gång älskat. Garderoberna som töms, jag som känner mig tom. Lättnaden när allt är ställt i sin ordning igen. Som att jag plötsligt väger tio kilo mindre. Lätt liksom. Som att fingrarna i halsen faktiskt skulle ha gjort någon skillnad(det gjorde dom inte).

Och nu ska allting renas
jag förstår inte hur det ska gå till

Smutset. Allt detta äcklet. Jag vet inte vart jag ska förvara det. Jag förstår inte hur jag någonsin ska känna mig ren när jag har fett som går att ta i. Det är det ständiga kriget inom mig. Slukande. Ett krig jag aldrig lyckas vinna. En hel jävla snårskog inuti mig att kriga sig igenom för att ens ha en chans till att lyckas. Och kanske får jag skylla mig själv som inte trasslar isär, reder ut och tar hand om dessa löjliga krämpor som jag har. Kanske får jag det. Men. Kanske har jag gått vilse. I snårskogen jag planterat själv. Snårskogen som ni sedan har vattnat med varma viskningar om att jag inte duger som jag är. Kanske kan jag skylla hela jävla kriget på er. Kanske är det lättare så.

Nu ska världen räddas
allting trasigt ska bli helt

Och jag vill faktiskt det. Räddningen, det hela, livet. Ja, det är faktiskt det enda jag verkligen vill, livet. Jag kämpar faktiskt väldigt hårt för att ens fixa vardagen. Men jag andas inte rätt. Jag har fel i mig. Fel som sätter käppar ibland(hela tiden). Men jag tar mig förbi, över, genom. Och jag fixar. Men tro inte att det är utan ansträngning. Det är aldrig utan ansträngning.

1/05/2015


Isola, kaninen som kommer undan med precis vad som helst. Det bästa lilla livet i världen. Trots att hon har gnagt sönder ett helt rum så älskar jag henne så mycket mitt hjärta kan och orkar. Jag älskar hur hon slänger sig på golvet och rullar runt precis som en hund eller katt skulle göra, hur hon äter banan med hela ansiktet, hur hon vet att maten finns i köket och hoppar runt i cirklar kring ens fötter när man befinner sig där, hur galen hon är i kanelknäckebröd, hur hennes tunga känns sträv när hon slickar mig i ansiktet, hur hon ibland får för sig att mitt hår är hö och försöker äta av det, hur det bästa hon vet är att skutta efter utsvängda pyjamasbyxor eller leka under en filt. Gulligaste ninisen i världen alltså.

12/29/2014


Julafton. En dag som jag alltid fruktar när den närmar sig för att jag vet att den bjuder på mer mat än vad jag kan hantera. Förra året var jag inlagd när jul befann sig. Fick permission över kvällen och ett schema med mig över hur jag skulle äta. Men det slutade ändå med att jag låg slängd över toalettstolen och grät den blöt. Sen var den julstämningen förstörd. 

I år hände inget sådant. Jag la upp en portion mat, åt den långsamt, sköljde ner med julmust. Hanterade det. Efter fyra timmar sa mamma att det var dags för mitt kvällsmål. Jag la ifrån mig lotten som jag satt och spelade på och traskade ut i köket för att hämta en portion risgrynsgröt. Ska du äta nu igen, hör jag någon muttra. Mormor. Kaos bröt ut i mitt huvud. Hur kunde jag få för mig att äta igen, tänkte jag. Skammen, äcklet. Flög in på toaletten, lade mig i fosterställning på golvet och började gråta. Och sen var den julstämningen förstörd. Gröten kallnade, magen kurrade, men jag skulle ABSOLUT INTE äta igen. 

Och det är så oerhört läskigt, hur fem små ord kan rasera ett helt års förberedelser inför liknande situationer. Hur pass maktlös jag egentligen är i min sjukdom, hur kvällen kunde gå från att äta skumtomtar utan problem till att inte våga be om mjölk i mitt kaffe ens.

12/26/2014

Att gå på lägenhetsvisningar, planera inredning till vårt gemensamma hem, lägga bud på dyra möbler från auktioner, köpa slagbord och längtalängtalängta. Att alltid somna och vakna under samma tak, våra böcker blandade i bokhyllan, plantor och odlingar som fyller hela balkongen, växter och blommor som fyller fönsterna. Industrilampor orientaliska mattor teakmöbler mjuka lakan vackra tavlor favoritporslinet grå soffa med massa kuddar svenskt tenn filtar från klippan handdukar från marimekko. Långa bad i badkaret med skum och tända ljus, trevliga middagar i köket med fina skåp. Att tjafsa om hur vidare den där fula tallriken på kungaparet ska få pryda våra vita väggar eller ej, jag som (förhoppningsvis) alltid vinner de där tjafsen och får som jag vill. Att bråka om oväsentliga saker men att när kvällen tar slut ändå alltid somna sams, det viktigaste. Att dela kylskåp dela tvättkorg dela skafferi dela allt. Det trygga i att ha hittat rätt, hittat hem. Älskar honom och om tre månader bor vi ihop i en tvåa med stora fönster och gammal parkett. Om allt går väl. Hoppas.